Reflections from walking the Florida trail

Wrote this in February I think, but never published it. Here it goes! All though a little further down the timeline, the topic is as prominent in my life now as it was then. 🙂

For the last 2 months I’ve been spending my time walking 600 miles of the Florida trail. There are so many impressions to write about, I don’t quite know where to start. Well, to begin with, I can say it didn’t turn out as I expected it would. You know when prior to a trip you can get lost in daydreams about what it’s going to be like? Those daydreams did not come true. Reality was in many ways far better. In some ways harder than imagined. Overall I am very happy that I got out here and did it.

I’ve done some trips on my own now. One thing that always strikes me, which I would think I got passed by now, is the notion that I think I’m going to end up as this transformed being during and after the trip. The stuff that’s bothering me at home will miraculously be worked out never to bother me again. That is so very not true as I’ve experienced on multiple occasions by now. The same shit that I’m struggling with at home follows me everywhere. And really, the things I’m struggling with is nothing unique. It’s the same hardships as many of you out there face. Fear of being alone and abandoned. Fear of not being good enough. Fear of not being independent enough. Fear of needing help and people. Anger and frustration regarding people and why I can’t seem to shake it. Insecurity. Indecisiveness. Anxiety. Being overwhelmed. These things follow me wherever I go. Even though I’m not particularly fond of them most of the time they are my greatest teachers. Practice opportunities. Ques to tell me where to look deeper. When I’m not willing to be with life as it is. 

In our western culture there is a great divide between “positive and negative” emotions; some we like and some we dislike. The ones that are supposed to be there and those which shouldn’t be there at all. The wanted and the unwished for. This dichotomy is the greatest illusion of my life. The delusion which keeps me separated from life and love, and makes me judgemental of people and myself.
Someone does something that makes me angry: boom! Bad feeling, nasty person, guilt ridden me etcetera etcetera, keeping the circle of suffering going. And don’t get me wrong here, suffering is not bad and neither are feelings. They are just part of the current which keeps the river called life flowing.

Back to walking – when walking and being out there with your backpack filled with all that you need, things are stripped down. No schedule to keep in the everyday life kind of way, no meetings to attend to and so on. It’s just you walking. Your feet start to hurt, you are hungry, it’s too hot, it’s too cold… These simple, inevitable parts of life comes knocking on your door. How are you going to greet them? Shut the door in their face pretending they’re not there? Letting them in and let them take over your house? Are you happy to see them or eager to see them go? What does that bring up in you?

Walking for a long time is a blessing. An opportunity to watch yourself in n action. It may sound ridiculous, I mean, you can watch yourself all the time, but I know I don’t. I’m mindless, forgetful, daydreaming away my time a lot in my ordinary everyday life. I’m often on autopilot. Things need to get done. Out in the woods I get help from my surroundings noticing how I greet things that I encounter and how I choose to move on from that point. How I treat myself and how I treat others.

Now I know more of what I already knew and I will keep asking myself the same question as always: are you willing to meet life as it is?

You are like a spring flower

You are like a spring flower, opening up to the sun
At first, the bright light hurts your eyes
But you will get used to its’ presence

You grow where others are yet to grow
In that sense, you are a pioneer
Still, you are unsure whether the cold will hurt you or not

You can never get entirely closed up again
Darkness will come and cloud your vision
But the next time you will remember:
The sun will rise again
It will always rise again

And you know what else goes for a spring flower?
Everybody longs for you to blossom
To show your beauty and bring hope to the world

Over the edge

Jag tycker det är lustigt det här med perspektiv, ångest och lidande. Jag har varit i en period av mycket lidande de senaste veckorna, haft mycket ångest över vad som varit (om det ens har varit!) och vad som ska hända härnäst i mitt liv. Allting har kretsat kring mig och mitt, i min egna, självcentrerade dröm. Det fanns inte plats för något annat. Ingen luft, inga perspektiv. Bara en massa tankar, känslor och projektioner om vad jag trodde var och är. Jag var så upptagen att jag inte hann uppleva att det jag upplevde var hur jag hade färgat verkligheten.

IMG_1903

Sedan kom jag, liksom många gånger förut, till en punkt då min självcentration (är det ens ett ord på svenska?) blir komisk. Allting upp till den här punkten är så sjukt allvarligt att jag känner att det är på liv och död. Jag vet inte om jag egentligen har en stark dödslängtan eller något, men det är något i mig som får mig att tänka ”om det nu är så himla allvarligt så får jag väl dö på kuppen då – FUCK IT!”. Då är det som att alla tankar som oroat mig smälter bort. Jag fylls av någon slags känsla av under, att livet är konstigt, magiskt och fascinerande. Hur gör egentligen livet alla dessa vändningar? Jag skrattar och känner energin komma tillbaka. Allt är väl och allt är precis som det ska vara.

IMG_2015

Jag lever förvissad om att jag har många sådana här åkturer med mig i mitt bagage och att många turer återstår. Må jag bli allt mer vis och varse om att stormen är en del av vad som gör lugnet lugnt. Må jag ha tillförsikt. Må jag lita på processen.

Min verklighet?

Bara jag kan veta vad som är min verklighet. Den kan vara mångfacetterad eller bara inbegripa en facett, men den är bara min. Galen, verklig, sann, möjlig och omöjlig.

Det är så lätt att svepas iväg av vad andra tror är min verklighet. De kommenterar, tror att de förstår. Tror att de vet. Ingen kan någonsin förstå min verklighet och jag kan aldrig förstå någon annans. Vi är fullständigt och enväldigt ensamma. Ibland har vi turen att hålla i någon som får det att kännas som om vi inte är ensamma. Samtidigt som det är en tröst för det mig djupare in i en illusion. I en illusion av mening, kontakt, förening, förståelse. Det låter så fruktansvärt bittert, men det är ju sanningen. Så länge jag vet att illusionen är en lek, är det en fin och rolig lek. När jag tror att leken är på allvar börjar den göra ont. För jag kan förlora. Både i leken och leken i sig.

Men kan man förlora en lek? Vad är egentligen min verklighet, min lek?

Överväldigande mjukost?!

Just nu befinner jag mig i Umeå för att undersöka om det är en stad jag kan tänka mig bo och verka i. För två dagar sedan var jag i Falun med samma frågeställning. För drygt en månad sedan var jag i Finland. Om två veckor är jag i Finland igen och om en månad är jag i Australien. I juni kommer jag åka till Irland och sedan Finland igen. Sedan flyttar jag kanske någonstans och har sålt mitt nuvarande boende.

Just nu äter jag chips och skriver det här inlägget på ett hotell nära Umeås sjukhus. Jag har precis avslutat ett långt Skypesamtal som fick mig att inse att jag nog är ganska överväldigad av allt. Det är bara två-tre månader sedan livet vändes upp och ner. Min romantiska relation sedan en lång tid kom till sitt slut och jag tog examen. All min stabilitet har rubbats och det känns som att jag nu surfar på en förändringens våg som i varje stund känns ganska stabil. Så länge jag är här och nu, är ett med surfbrädan och vågen, så är det stabilt. Men faktum är att en jag surfar på en gigantisk våg som kan sluka mig när som helst. Lite så känns det.

Om vågen svalde mig skulle jag ha svårt att andas ett tag, bli rädd och försöka simma upp mot ytan, men sedan skulle jag nog komma upp igen. Pusta ut, hämta andan, ta mig till säkerhet. Men tänk om vågen sväljer mig och jag inte kan ta mig upp? Tänk om jag trycks ned av det strömma vattnet, oförmögen att rädda mig själv? Är det därför jag matar vågen med mer och mer planer, för att kunna fortsätta surfa, trots risken det medför?

Eller har jag faktiskt bara kul, surfandes på livets våg?

Eller, kan det få vara både och – skrämmande och kul?

Just nu slickar jag av den sista mjukosten på en plastkniv. Så ser livets våg ut just nu (kul?! Skrämmande?!).

En gång till

En gång till, en gång mer
Det är något jag inte ser
Vad var först, vad var sen
Ingen aning, inga men
Ruta ett, två – många fler
Jag faller ner, ner, ner
Liten susning i mitt öra
Endast om jag vill höra
Titta upp, möt en blick
Det där som aldrig gick
Ta en hand, känn kontakt
Det var bara inbillat förakt
Våga håll, våga bli
Kanske var du redan fri

Letting life unfold

För ett tag sedan sa min zenlärare Karen att jag skulle pröva att låta livet veckla ut sig för mig, så som livet väljer att visa sig. Att vara livet följsamt. Jag har funderat en hel del på det här: hur låter jag livet veckla ut sig, visa sig och hur följer jag med? Jag tänker att det inte innebär att acceptera vad som helst eller att på något sätt vara passiv. Snarare aktiv. Vara aktivt uppmärksam på och närvarande i livet. Våga öppna upp för möjligheter och risker. Ta mig an situationer som kittlar på det där härliga sättet i magen men som också ger ångest och är skrämmande.

Det har hänt en väldigt massa saker i mitt liv på sistone och det har varit svårt att bara stå still när det stormar runt mig. Karens ord, hur vaga de än må vara, har dock varit en tröst. Livet visar på dörrar som öppnas och dörrar som stängs. Jag kan gå igenom dörrar, jag kan undersöka dörrar, jag kan stänga dörrar. Stanna upp, observera, acceptera, släpp taget, som mina fina vän och yogalärare Linda brukar mässa.

Jag är med i livet, jag är med livet. Livet som det är.

IMG_1809.jpg

Obs! Vissa dörrar är öppna men leder ingenstans… Det är ok det med.