Det gamla river i mig

Då och då blir jag påmind om något från mitt förflutna. Alldeles precis nyss såg jag en bild på en gammal vän från högstadiet. Vi är inte vänner längre, men inte heller ovänner. Hon är sådär oförskämt snygg och vacker. Hennes hy strålar, det solblekta håret leker busigt (men inte för busigt!) runt hennes ansikte och de vita tänderna i ett perfekt avvägt leende bjuder in till att tro att hon har allt det där. Ni vet, allt det där som jag tror jag att jag skulle behöva för att vara mer glad och nöjd i mitt liv. Inte nog med att min fysionomi känns som en gammal tants i jämförelse, hon har också fått en ”tummen upp” av min gamla förälskelse. Eller vår ska jag väl säga; vi var båda förälskade i samma kille under en period i högstadiet vilket minst sagt inte gjorde det lätt för hennes och min relation, och som antagligen är en starkt bidragande faktor till att vi inför valet av gymnasium gled ifrån varandra.

Tillbaka till nutid. Jag tycker det är otroligt fascinerande det som händer när jag ser den här bilden. Frenetiskt börjar jag kolla in flera bilder på henne (ja, de är lika perfekta de också!). Egentligen borde jag bara sluta, för det gör ont i mig på något sätt när jag ser dessa bilder. Men jag kan inte. Jag är som en i tid snabbspolad heroinmissbrukare som bara måste injicera ännu en bild i mitt medvetande, för att en kort stund senare injicera ännu en. Jag vet att jag inte mår bra av det, men jag fortsätter ändå.

Avundsjuka. Saknad. Självförakt. Kärlek. Hat.

Ambivalensen river och sliter som en best inom mig, som om den desperat försöker ha ihjäl sitt byte. Jag minns så mycket fint; hur vi brukade bada om somrarna som inga andra, för det var bara vi i vår bubbla som orkade och fann nöje i att bada hela dagarna. Jag minns vår oro. En gång var vi tre, men den tredje bytte till en parallellklass och det kändes som hon skrattade åt oss med sina nya vänner i korridorerna. Jag minns hemligheterna, glädjen, skratten, lekarna och sångerna. Vi lekte fastän att vi var för gamla för det egentligen, men det var bara vi som visste.

Det gör så ont i mig för jag vet att det här är en person som jag har älskat. Kanske älskar jag henne fortfarande. Men jag är så oerhört osäker på vad hon känner för mig. Minns hon ens mig? Vill hon minnas? Dömer hon mig för att jag inte blev en svan, precis som hon? Jag hade ju potential. Kanske hade jag kunnat simma runt med henne och alla andra vackra svanar på sjön vars namn är ”drömmen”.

Jag hatar för att jag älskar och inte vill bli bedragen och lurad. Jag gömmer min saknad i avundsjuka och självförakt. Om jag föraktar mig själv och inte tillåter mig att älska, hoppas jag att jag kan glömma. Men jag glömmer inte.

Jag vill älska. Jag vill älska och därför måste jag även älska mitt hat, min avundsjuka, min saknad, mitt självförakt. För det måste finnas plats för allt det där i min kärlek, annars är den inte sann. Annars är min kärlek lika sann som en utvald, noga planerad och fotograferad profilbild. Endimensionell. Jag är flerdimensionell. Säg mig, är du också det?