Over the edge

Jag tycker det är lustigt det här med perspektiv, ångest och lidande. Jag har varit i en period av mycket lidande de senaste veckorna, haft mycket ångest över vad som varit (om det ens har varit!) och vad som ska hända härnäst i mitt liv. Allting har kretsat kring mig och mitt, i min egna, självcentrerade dröm. Det fanns inte plats för något annat. Ingen luft, inga perspektiv. Bara en massa tankar, känslor och projektioner om vad jag trodde var och är. Jag var så upptagen att jag inte hann uppleva att det jag upplevde var hur jag hade färgat verkligheten.

IMG_1903

Sedan kom jag, liksom många gånger förut, till en punkt då min självcentration (är det ens ett ord på svenska?) blir komisk. Allting upp till den här punkten är så sjukt allvarligt att jag känner att det är på liv och död. Jag vet inte om jag egentligen har en stark dödslängtan eller något, men det är något i mig som får mig att tänka ”om det nu är så himla allvarligt så får jag väl dö på kuppen då – FUCK IT!”. Då är det som att alla tankar som oroat mig smälter bort. Jag fylls av någon slags känsla av under, att livet är konstigt, magiskt och fascinerande. Hur gör egentligen livet alla dessa vändningar? Jag skrattar och känner energin komma tillbaka. Allt är väl och allt är precis som det ska vara.

IMG_2015

Jag lever förvissad om att jag har många sådana här åkturer med mig i mitt bagage och att många turer återstår. Må jag bli allt mer vis och varse om att stormen är en del av vad som gör lugnet lugnt. Må jag ha tillförsikt. Må jag lita på processen.

Min verklighet?

Bara jag kan veta vad som är min verklighet. Den kan vara mångfacetterad eller bara inbegripa en facett, men den är bara min. Galen, verklig, sann, möjlig och omöjlig.

Det är så lätt att svepas iväg av vad andra tror är min verklighet. De kommenterar, tror att de förstår. Tror att de vet. Ingen kan någonsin förstå min verklighet och jag kan aldrig förstå någon annans. Vi är fullständigt och enväldigt ensamma. Ibland har vi turen att hålla i någon som får det att kännas som om vi inte är ensamma. Samtidigt som det är en tröst för det mig djupare in i en illusion. I en illusion av mening, kontakt, förening, förståelse. Det låter så fruktansvärt bittert, men det är ju sanningen. Så länge jag vet att illusionen är en lek, är det en fin och rolig lek. När jag tror att leken är på allvar börjar den göra ont. För jag kan förlora. Både i leken och leken i sig.

Men kan man förlora en lek? Vad är egentligen min verklighet, min lek?

Överväldigande mjukost?!

Just nu befinner jag mig i Umeå för att undersöka om det är en stad jag kan tänka mig bo och verka i. För två dagar sedan var jag i Falun med samma frågeställning. För drygt en månad sedan var jag i Finland. Om två veckor är jag i Finland igen och om en månad är jag i Australien. I juni kommer jag åka till Irland och sedan Finland igen. Sedan flyttar jag kanske någonstans och har sålt mitt nuvarande boende.

Just nu äter jag chips och skriver det här inlägget på ett hotell nära Umeås sjukhus. Jag har precis avslutat ett långt Skypesamtal som fick mig att inse att jag nog är ganska överväldigad av allt. Det är bara två-tre månader sedan livet vändes upp och ner. Min romantiska relation sedan en lång tid kom till sitt slut och jag tog examen. All min stabilitet har rubbats och det känns som att jag nu surfar på en förändringens våg som i varje stund känns ganska stabil. Så länge jag är här och nu, är ett med surfbrädan och vågen, så är det stabilt. Men faktum är att en jag surfar på en gigantisk våg som kan sluka mig när som helst. Lite så känns det.

Om vågen svalde mig skulle jag ha svårt att andas ett tag, bli rädd och försöka simma upp mot ytan, men sedan skulle jag nog komma upp igen. Pusta ut, hämta andan, ta mig till säkerhet. Men tänk om vågen sväljer mig och jag inte kan ta mig upp? Tänk om jag trycks ned av det strömma vattnet, oförmögen att rädda mig själv? Är det därför jag matar vågen med mer och mer planer, för att kunna fortsätta surfa, trots risken det medför?

Eller har jag faktiskt bara kul, surfandes på livets våg?

Eller, kan det få vara både och – skrämmande och kul?

Just nu slickar jag av den sista mjukosten på en plastkniv. Så ser livets våg ut just nu (kul?! Skrämmande?!).

En gång till

En gång till, en gång mer
Det är något jag inte ser
Vad var först, vad var sen
Ingen aning, inga men
Ruta ett, två – många fler
Jag faller ner, ner, ner
Liten susning i mitt öra
Endast om jag vill höra
Titta upp, möt en blick
Det där som aldrig gick
Ta en hand, känn kontakt
Det var bara inbillat förakt
Våga håll, våga bli
Kanske var du redan fri

Letting life unfold

För ett tag sedan sa min zenlärare Karen att jag skulle pröva att låta livet veckla ut sig för mig, så som livet väljer att visa sig. Att vara livet följsamt. Jag har funderat en hel del på det här: hur låter jag livet veckla ut sig, visa sig och hur följer jag med? Jag tänker att det inte innebär att acceptera vad som helst eller att på något sätt vara passiv. Snarare aktiv. Vara aktivt uppmärksam på och närvarande i livet. Våga öppna upp för möjligheter och risker. Ta mig an situationer som kittlar på det där härliga sättet i magen men som också ger ångest och är skrämmande.

Det har hänt en väldigt massa saker i mitt liv på sistone och det har varit svårt att bara stå still när det stormar runt mig. Karens ord, hur vaga de än må vara, har dock varit en tröst. Livet visar på dörrar som öppnas och dörrar som stängs. Jag kan gå igenom dörrar, jag kan undersöka dörrar, jag kan stänga dörrar. Stanna upp, observera, acceptera, släpp taget, som mina fina vän och yogalärare Linda brukar mässa.

Jag är med i livet, jag är med livet. Livet som det är.

IMG_1809.jpg

Obs! Vissa dörrar är öppna men leder ingenstans… Det är ok det med. 

Hej ut till universum!

Jag vet inte riktigt vad jag vill använda den här bloggen till. Jag har funderat länge, ända sedan jag skapade bloggen för ett år sedan, vad syftet med den skulle kunna vara. Jag vill inte ha någon press på att skriva och jag vill inte inge någon press att ”följa mig”. Jag vill känna mig fri att skriva och att jag vill att de som läser ska känna sig fria i att läsa. Det var ändå någonstans grundtanken med bloggen och varför jag döpte den till ”Space for reflections”. Här ska finnas plats för reflektion och eftertanke, men också plats för att se speglingar av sig själv i det som förmedlas – dels det som förmedlas från mig men också från den respons som det jag lämnar ifrån mig får. Med speglingar menar jag sätt att få syn på sig själv genom andra personer (för att uttrycka mig korrekt: deras uppfattade manifestation i världen i stunden) eller andra objekt, så som en text, dikt, målning eller ett stycke musik.

This is my call, what is your response?

Jag tror att jag vill göra bloggen ännu mer personlig och dela med mig av mer av mig själv i olika uttrycksformer. Som vissa av er vet håller jag på en hel del med musik och att måla. Det vore roligt att ha ett forum där jag kan visa upp det jag gör för världen. Inte för att jag måste bli erkänd eller något sådant, mer för att jag någonstans tror att det jag uttrycker kan komma till glädje eller nytta för någon annan. Kanske är det genom att någon känner igen sig, blir berörd eller irriterar sig. Alla reaktioner är lika välkomna. Att visa mer av mig själv är dock ganska läskigt. Det är dock en risk jag känner att jag blir allt mer beredd att ta. För vad är det som är läskigt egentligen? Att visa sig innebär att göra sig mottaglig för kritik och fördömelse, men det innebär även att öppna upp för kontakt. Min längtan efter kontakt är i skrivande stund starkare än min rädsla för fördömelse.

För övrigt håller jag också allt mer på med zenbuddhism. Jag är aktiv inom en förening som heter Ordinary Mind som fokuserar på zenpraktik integrerat i det vanliga livet. Antagligen kommer jag skriva mer om Ordinary Mind och min egen praktik framöver 🙂 Tanken av att ”komma ut” som zenbuddhist har varit ganska förvirrande för mig. Min zenlärare Karen brukar säga ”zen is not a religion, it’s not a psychotherapy and it’s not a philosophy and at the same time zen is all of those things” – så hur förklarar jag för någon som inte har upplevt zen vad det är för något och vad det är jag håller på med? Min förståelse av zen för närvarande är att zen är en upplevelse. Den som blir nyfiken om det jag skriver om rörande zen (eller vad som helst annars för den delen) får gärna ta kontakt med mig.

Jag tror det här får räcka för nu. En liten smygande start på något. Vad vet jag inte 🙂

Kram till er där ute!

 

När frosten kommer

När frosten kommer nyps de sista löven, minnen av det som en gång var
Ett kristalliserat täcke lägger sig över skogens nakna kropp
En stilla tystnad faller och det blir rått och kallt

Ett friskt andetag kyler lungans djup
Det dova mörkret inbjuder vintern då våren fallit i glömska
Tunga ögonlock som med svårighet erinrar sig ljusets kraft

Ett famlande längs frusna kanter, spetsiga och stela
Ett hårt underlag att vända kinden mot
Svårigheten att andas och minnas värmens omfamnande

Om den ens någonsin fanns
Det är lätt att glömma, när frosten kommer

Maria from Bulgaria

I’ve been asked to write in English so that my international friends can read my blog as well. I could write a whole text about my issues trying to convey a message from the heart in another language but my mother tongue, but hey, I’m just going to throw myself out there… 🙂

Maria sees me waiting for the subway. She’s been trying to get other people’s attention before me, with little success as far as I can tell. She comes up to me, looks me in my eyes and says her name is Maria and wonders if I would like to buy her magazine. Since I had headphones on I couldn’t quite hear her, not wanting to ignore her, I take them off and asks her to repeat what she said.

Moments earlier, the news about the chemical attack in Syria had reached me and I was talking to a friend who wanted to make a silent demonstration in hope to make everyone cease fire. He asked me if I would help to call people in Stockholm to join in. I felt so powerless. Who would I call? Why are we answering to this situation and not to all other horrible situations around the world? I realize one can’t be everywhere at the same time and help everyone, and that every stand makes a difference. But I just felt so blocked. How could I morally justify having a demonstration for Syria when people are struggling for their survival right before my eyes?

Maria takes my hand and she seems happy for me not ignoring her. She asks me where I’m going and she asks me if she can join me on the metro. I say yes and we enter the metro together. She tells me she has a baby four months of age and that she needs to buy medicine for herself. I listen and I nod. She gives me her magazine, wants me to have it for free. She says it’s about the Easter, and that Easter is important. I take it, but I can’t accept it. I try to give it back to her so she can sell it and get some money for it instead. I also feel like I don’t really understand her, maybe she does want money for it and doesn’t understand that I don’t have any money on me.

We’re standing in the subway together. Maria looks happy and half-singing she says that Maria and Lotta are riding the train together. Or that’s at least what I think she says, since I’m having a hard time understanding what she says… And then I just start to cry. She asks me if I have problems. I shake my head. No, I don’t have any problems – but maybe I do. I cry because I feel it’s horrible what going on in the world. I cry for not being able to ever be sufficient or enough for the world and all its’ miseries. I cry that I don’t understand Maria. She asks me if I cry for her, and I don’t know what to answer. Yes, I do cry for her, but I mostly cry for the greater picture.

She kisses my hand, she kisses me on the cheek. I let her. She tells me I’m beautiful, but I feel so ugly. My heart is not big enough to carry all of this. I see people around me being seemingly annoyed or disturbed that I and Maria are talking, or that’s at least how I feel. It feels like some of them pity me for not being able to tell Maria no. I don’t want to tell Maria no, I want to tell her yes.

And I cry even more when she then more desperately talks about how she needs money. It’s like my tears have signaled that I’m an easy target to ask for money from. I cry because she has to use my tears. But I get it, she has to. I don’t know what to do so I just keep on listening.

When we get off the metro I notice that she gets more stressed, maybe she thinks I will walk away from her. I tell her I will get some money for her, we just need to get to the ATM. We go to the ATM and I give her some money. She immediately asks me for more, her baby needs food she says. I feel terrible for telling her no, that I won’t give her more money. I touch her on her shoulder and tell her that I have to go, otherwise I’ll be late for class. She turns away from me and I just feel sad.

I could easily have ignored Maria when she walked up to me waiting for the subway and I could have made excuses during the way to the university to get rid of her. The thing is, I don’t want to close my eyes on people, neither myself nor anyone else. The pain in the world and in myself is reality, life as it is. The pain will be there, even if I try to forget it. That’s why this is so hard. Maybe some feelings have stirred up in you while reading this. Perhaps you’re touched, feel uncomfortable, think that I’m wrong or silly or maybe you think I was doing something nice… That is also what is. What I want to ask you and myself is: do we dare stay with whatever is? Whatever stirs up in us? Not to act in any specific way, just notice what’s going on.

I felt so powerless and insignificant meeting Maria, but closing my eyes would just make all this feel even worse. I want to feel and I want to meet my pain in this. It would be like twice as much pain if I ignored this – not only is there lots of pain in the world, there would also be the pain of me not being able to be with all that I am. All my feelings. All the pretty and all the ugly.