Over the edge

Jag tycker det är lustigt det här med perspektiv, ångest och lidande. Jag har varit i en period av mycket lidande de senaste veckorna, haft mycket ångest över vad som varit (om det ens har varit!) och vad som ska hända härnäst i mitt liv. Allting har kretsat kring mig och mitt, i min egna, självcentrerade dröm. Det fanns inte plats för något annat. Ingen luft, inga perspektiv. Bara en massa tankar, känslor och projektioner om vad jag trodde var och är. Jag var så upptagen att jag inte hann uppleva att det jag upplevde var hur jag hade färgat verkligheten.

IMG_1903

Sedan kom jag, liksom många gånger förut, till en punkt då min självcentration (är det ens ett ord på svenska?) blir komisk. Allting upp till den här punkten är så sjukt allvarligt att jag känner att det är på liv och död. Jag vet inte om jag egentligen har en stark dödslängtan eller något, men det är något i mig som får mig att tänka ”om det nu är så himla allvarligt så får jag väl dö på kuppen då – FUCK IT!”. Då är det som att alla tankar som oroat mig smälter bort. Jag fylls av någon slags känsla av under, att livet är konstigt, magiskt och fascinerande. Hur gör egentligen livet alla dessa vändningar? Jag skrattar och känner energin komma tillbaka. Allt är väl och allt är precis som det ska vara.

IMG_2015

Jag lever förvissad om att jag har många sådana här åkturer med mig i mitt bagage och att många turer återstår. Må jag bli allt mer vis och varse om att stormen är en del av vad som gör lugnet lugnt. Må jag ha tillförsikt. Må jag lita på processen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s